MENY
Båtar och snorkling i all ära, men tre dagar och två nätter till havs var lite för mycket för min smak. Vi kom tillbaka idag, och det är riktigt skönt för mig som landkrabba att stå stadigt med fossingarna igen. När man åker ut på vattnet kan man bli sjösjuk, de vet de flesta. Vad i alla fall jag inte visste är att man kan bli landsjuk när man kommer tillbaka efter några dagar till havs. När personalen på båten förvarnade oss trodde jag de skojade, men det är verkligen en grej! Eftermiddagen idag har känts som när man druckit lite för mycket vin och sen ska lägga sig vid kvällens slut. Allting gungar och svajar och man är lite fluffig i huvudet och smått illamående. Himla konstig känsla, för här gungar det ju liksom inte. Eller?
I tre dagar har vi alltså åkt runt med en lite större båt bland barriärrevet. Nästan alla som var med på båten var där för att dyka, antingen ta certifikat eller fortsätta dykningen. Det var faktiskt bara jag och en till som snorklade. Jag var lite orolig att jag skulle ångra mig när vi väl var på plats, men det gjorde jag inte. Speciellt inte när de skulle ut och nattdyka bland hajar och allt. De hade visserligen ficklampor med sig, så jag såg vart dem var eftersom det lös på ytan. Men ändå. Tänk att det är helt mörkt runtomkring och vips har du en grönögd reef shark i nyllet. Nope.
Dykarna var ut fyra gånger om dagen. Jag höll mig till att snorkla två gånger om dagen och hängde på soldäcket resten av tiden. Mest i skugga. Men tydligen så flyttar sig skuggan, så även om den är där när du somnar är det ingen garanti för att den är kvar när du vaknar... Nytt pandaface, denna gång i kombination med märken efter cyklop. Tydligen behöver man inte dra åt cyklopen för allt man är värd, men hur pålitligt känns det liksom? Jag var inte nöjd förrän det kändes som om ansiktet sugit fast i en vaskrensare.
Det var förstås fantastiskt vackert under ytan där ute! Tyvärr hade vi ingen undervattenskamera, men var verkligen en upplevelse. Det är så härligt att få vara med fiskarna i deras stim, eller kika ner på dem medan de mumsar koraller eller vad de nu gör. Jag kan inte namnen på fiskarna, så jag hittade på egna vartefter. Unicorn fish, zebrafisk, plattfisk, Karl -Anders och sånt. Och alla grå fiskar heter torsk. Det är enklast så.
Snorkeltur nummer två andra dagen var absolut höjdpunkten! Till att börja med var det första jag såg när jag kom ner en haj. Det var på lite djupare vatten, så den var ca 10 meter under mig. Det var ingen bebis, men ingen bjässe - ca 1 - 1,5 meter lång. Jag hade en snabb och intensiv konversation med mig själv när jag såg den, huruvida jag skulle gripas av panik eller inte. Jag gjorde som Jonas Gardell säger, och lät bli paniken. Men jag väntade med att simma vidare tills den var borta. Jag menar, där ligger jag som värsta betet på ytan, som en säl i min våtdräkt. Under samma Snorkeltur såg jag sedan två hajar till, varav den ena bara xa fem meter bort! Då greps jag lite mer av panik, men låg still och spelade lite död. Den brydde sig inte ett skit.
På denna tur såg jag även en rocka, och allra bäst; en sköldpadda! Supernära! Först låg den ganska långt ner efter en korallvägg och mumsade, men sedan behövde den luft. Så den simmade upp mot mig, kikade lite skeptiskt, men fortsatte upp bredvid mig och hämtade luft. Hade jag sträckt ut armen ordentligt hade jag nog kunnat kittla den lite, men jag var rädd att skrämma den. Jag var så glad att jag fick vara så nära! Jag flinade som en idiot (så mycket det nu går med den där slangen i truten) och följde efter den lite. Sköldpaddan var nog inte lika förtjust, för hen såg ut att tänka "ahmen ta dig samman för fan". Men det gjorde jag inte. Efter detta såg jag också en jättestor färgglad fisk. Whaaa, häftigt! Fick ett litet sting av en manet på hakan också. Sjukt irriterande.
Det enda jag missade var Brian. Brian är en 140 år gammal sköldpadda, som är lika stor som ett köksbord. Dykarna såg honom på natten, där han bor i en grotta efter havsbottnen.
So far so good, preppad med sjösjuketabletter och allt. Idag har det dock varit en betydligt sämre dag. Jag kände i morse att en urinvägsinfektion var på ingående, och när det väl börjat går det inte att stoppa. Det kan låta fånigt att en urinvägsinfektion skulle vara så illa, men det blir illa väldigt fort på mig. Eftersom att vi var på båten kunde jag inte göra annat än att vänta tills vi kom i land, så idag blev det en lång dag. Innan vi kommit tillbaka hade jag redan hunnit börja kissa blod och små geleklumpar av något slag, så jag fick vackert kila till doktorn det första jag gjorde när vi kom fram. Det gick snabbt och smidigt och nu har jag fått tabletter, men grabbarna får dricka öl utan mig ikväll. Jag följde i alla fall med ut och åt hamburgare.
Imorgon är det vår sista dag i Australien.
Ber om ursäkt för meterskryt och detaljerade infektionsproblem i detta inlägg.
0