Fredag - fallskärmshoppning.

Say what? Ja, det är sant. Höjd- och flygrädda fröken Lindström har frivilligt kastat sig ut ur ett flygplan 2700 meter upp i luften. Och jag var inte ens nervös innan. Eller jag blev det, sista minuterna. Medan vi var kvar på backen, drog på oss utrustning och väntade på vår tur kändes det inte konstigt. Sen klev vi in i miniplanet (som för övrigt hade typ en liten genomskinlig plastig där man sen skulle hoppa så att man så rätt ner i backen hela tiden) och lyfte. Snubben som jag skulle ha på ryggen knäppte fast mig och sen var vi uppe på rätt höjd. Då började jag bli nervös. Speciellt när killen som hoppade först satte sig på plats, dinglandes utanför planet med bara moln under sig, och sen plötsligt bara for ut och försvann. "Fyfan" sa jag då. Och sen var det min tur.

Vi hasade oss fram till kanten, och killen som satt fast bakom mig satt på kanten medan jag dinglade framför och gav fan i att titta ner. Jag vände mig snabbt om och kikade in i kameran (på bilden kan man se att mitt halvhysteriska face) och tittade fram igen. Jag skulle precis fråga "where should I put my head?", men jag kom bara till "my" - sen föll vi. Fyfan. Jag såg bara moln, föll handlöst och efter första tre sekunderna av ren och skär panik hann jag tänka:

Nu hinner inte huvudet med.

Jag blundar!

Jag blundar inte.

Sluta fjanta, upplev det istället.

Undrar hur nära marken vi kommer att vara när vi kommer ut ur molnen?

Nu försvann molnen.

Och sen tog det lite halvtvärt stopp, och så hängde vi där, seglandes över Taupo. Vi föll i 25 sekunder. När vi slutat falla snurrade vi lite med fallskärmen, och eftersom att jag är tjejen som kräks efter tredje åket på Liseberg så mådde jag rätt illa vid det här laget. Men utsikten var galet vacker och det var inte läskigt. Och det gick bra att landa. Om jag ska sammanfatta hoppet med ett ord så är det "overkligt". Jag hade aldrig kunnat föreställa mig känslan av att falla på det där sättet innan det faktiskt hände. Vilken upplevelse!

Det tog några timmar att hämta sig, men Nic och jag tog en vända minigolf på kvällen för att runda av. Det blev oavgjort.

Jag hade tänkt blogga om hoppet samma dag, när upplevelsen var som färskast, men kvällen slutade faktiskt riktigt hemskt och sen ville jag inte göra någonting. Nu tror ni säkert att jag syftar till terrordådet hemma, vilket givetvis var fruktansvärt, men det hade jag inte ens hört om vid det här laget. Det som hände var att vi på vägen hem från affären på kvällen såg en liten katt bli påkörd av en bil på bostadsområdet vårt hostel låg på. Biljäveln stannade inte ens efteråt, fastän föraren uppenbarligen fattat att hen kört på katten. Och om den stackars lilla kissen åtminstone dött på en gång. Nej fyfan vad hemskt det var. Som ett litet barn stod jag och grinade i receptionen på vårt hostel efteråt och hoppades att de skulle veta vems katt det var. Katten dog efter några minuter, men det var några plågsamma ögonblick när vi inte visste vad vi skulle ta oss till. Stackars missen.

På lördagen gick vi upp tidig för att åka till Mount Ngauruhoe - berget och vulkanen som användes vid inspelningen av Sagan om ringen som Mount Doom i Mordor. Det var dags för en till dagsvandring. Och det var nog den bästa hittills! Jag trodde inte att det kunde vara så vackert vid en vulkan. Vandringen var stundvis väldigt jobbigt och lite klurig där det var lös sand och sten. Jag ramlade en gång vilket resulterade i tre blåmärken på benet, två på rumpan och ett på armbågen. Men annars gick det bra. Vandringen tog oss lite mer än sju timmar, inräknat med lunchstopp och promenad från parkeringen. Det var så fint! Utsikten var enorm (om man kan säga så om en utsikt?) och både berget, vulkanen och sjöarna var vackra. Det pös ut rök här och där ur vulkanen och som överallt på nordön luktade det sulfatprutt.

Vi gick inte enda upp till toppen, det hade tagit tre timmar till och det fanns ingen utmärkt led dit. Bara rullgrus, sand och sten - i väldigt brant uppförsbacke. Jag tyckte det var jobbig nog som det var och träningvärken efteråt räcker till ändå. Men ja, absolut en av favoriterna i Nya Zeeland!

Idag lämnade vi Taupo. Vi åkte tidigt i morse till Rotorua där vi blev upphämtade med buss för att åka ut i bushen och rafta. Rafting är alltså att åka på en flod i gummiflotte. Den vi hade bokat skulle bl.a innebära att åka ner för ett sju meter vattenfall, men på grund av översvämning fick vi åka en annan flod. Det gjorde inget, tvåmetersvattenfall räckte bra tyckte jag! I vår gummibåt var det vi tre, två irländska tjejer och en dansk guide. Jäklar vad roligt det var! Och läskigt. Det varierade mellan att vara strömt och steniga till art vara lugnt och stillsamt. I en fors fastnade vi med halva gummibåt under vatten och blev överkörda av den som kom bakom. Jag hamnade i kläm emellan och kände mig som en hamburgare i några minuter tills den andra båten gled av. Men det gick bra. Vi var dock den enda gruppen som fastnade så hårt att vi fick kliva ur båten och slita loss den. Sen paddlade vi som tusan för att inte fastna på nästa sten också. Som sagt, roligt och läskigt!

Nu är vi ganska trötta efter några intensiva dagar. I natt sover vi i Rotorua och imorgon väntar en guidad tur i Hobbiton. Så det blir lite lugnare. Efter det verkar det tyvärr som om det blir regn resterande tid vi är här, så vi får se vad vi hittar på!

Bilderna från hoppet och raftingen har vi köpt på usb, så tyvärr kan jag inte lägga upp dem än. Men jag har bilder från lördagen i alla fall!

Bara en vecka kvar nu typ.