Föräldrarna är värst
Nu är det ju inte mina egna föräldrar jag syftar på, för de är faktiskt bäst. Nä, det är badhusföräldrarna jag pratar om. Jag var nämligen en sväng till badhuset i torsdags, för att simma, duktig som jag är. Och då fick jag lära mig, förutom att simma på smala ytor med okända tanter, att föräldrarna faktiskt ibland kan vara värre än barnen. Mycket värre.
 
Ta kvinnan i omklädningsrummet t.ex. Hon hade två små barn med sig, och när jag klev inte tänkte jag att "nu blir det väl ett himla härjande här inne med två trötta barn". Och det blev det, men det var den trötta, hyperaktiva mamman som (började) förstöra min torsdagsro. Hon pratade nämligen inte med barnen i normal samtalston, utan trots att barnen stod en meter framför henne så PRATADE HON SÅHÄR HÖGT. Hela tiden. Inte för att vara otrevlig eller för att barnen kanske inte skulle höra. Utan för att hon antagligen har stämband som är inställda på maxvolym. KOM OCH KLÄ PÅREJ NURÅ BRITTAAAA!!! Ja, dottern hette Britta.
 
Direkt när jag sedan klev ut i simhallen blev jag varse nästa hinder. Bokstavligen. De hade smällt upp en uppblåsbar, svinstor, gröngul hinderbana i simbassängen. Mitt över motionssimningslängderna! Det var tydligen något skollov eller något, och då ska barnen minnsan få leka på de stackars simmande tanterna + mig. "Hur gör djur?" tänkte jag medan jag kröp ner i vattnet. Jag kunde ju inte ge upp då liksom, ombytt och klar. Så jag klämde helt enkelt in mig en den smala längden mellan den uppblåsbara, svinstora hinderbanan och träningssimlängden som ligger bredvid. Det var smalt, och med tanke på julens tidigare läckerheter kan jag tyvärr inte säga detsamma om min figur. Men det gick. Så där simmade jag, mellan de skuttande hinderbanebarnen och hinderbanebarnens träningssimmande pappor. Papporna stänkte garanterat mest.
 
Efter ca 30 minuter gav papporna upp och bestämde sig för att hinderbanan var roligare. "Öööh, vi lär ju testa! Vi har ju ungarna här jö, höhöööö!". 10 minuter till orkade jag, sen gav jag upp. Bara för att gå in i duschen och mötas av en kvinna som står där och rakar benen. Gör man det i badhuset? Inte jag. Jag kände mig lite obekväm och funderade på hur mycket av hennes benhår som egentligen inte följer med ner i avloppet, som istället fastnar under hennes fötter för att sedan släppa i omklädningsrummet och istället hamna under mina strumpor. Kroppshår i alla ära, men när någon annans kroppshår börjar klättra på mig - då har det gått för långt.
 
Sällan har jag varit så nöjd med min siminsats som efter i torsdags. Jag överlevde! Trots de högljudda, stänkande och numera inte så håriga föräldrarna.
Anonym

Rakar benen i badhuset😳😱🙄

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress