Jag har säkert nämnt någon gång tidigare att jag & min kropp hatar varandra? Vi är liksom alltid osams. Jag säger en sak, kroppen tycker något helt annat. Den senaste veckan har varit ett utmärkt exempel på detta, då jag första haltade som en överkörd häst efter ha knatat runt med en konstig teknik i för stora skor för länge, blev magsjuk och fick stanna hemma från jobbet och nu kan jag inte tugga. I tisdags började jag få något fruktansvärt ont i vänstra sidan på munnen, liksom i käken & låååångt bak. Kinden känns svullen också. I går kunde jag inte längre gapa mer än hälften av vad jag brukar och idag sög jag bokstavligen i mig min veggieburgare till lunch. Jag kunde ju inte tugga, så fick ta små, små bitar & suga i mig dem. Ungefär lika roligt som det låter.

 

Eftersom jag var sjuk en dag förra veckan är jag ju inte jättesugen på att vara borta mer från jobbet för att gå till doktorn, så därför har jag skjutit på detta med hopp om att det ska gå över av sig självt. Icke! Så idag fick jag nog och gick till doktorn efter jobbet för att se om det är möjligt att få en kvällstid.

 

Fick verkligen känslan nu i eftermiddags, av att det faktiskt finns människor som bryr sig, anstränger sig och kan göra saker bara för andra. För det första hade jag en himla tur att en läkare faktiskt tog in mig redan idag, när det egentligen var fullbokat ända till två veckor fram. Visserligen lät hon lite trött på livet när hon släppte in mig, men hon var ändå trevlig & undersökte mig. Därfefter skickade hon vidare mig till tandläkaren, dit jag gick direkt (har allt på gatan precis där jag bor) & fick även där en tid redan på lördag fastän det var fullt till nästa helg. Tack!

 

Jaja, fördelarna med detta är att jag var tvungen att prova laga ny mat, & visade mig vara en jävel på linssoppa som jag aldrig lagat förut. Det ni! Mat jag dessutom kunde äta, woho! Så ja, nu får vi väl se vad tandis säger på lördag. Pengar ska hon minsan ha i alla fall, grrr...